Det är faktiskt ingen idé att diskutera narkotikapolitik i Sverige. För ställer man sig positivt inställd till t.ex. Khat som är vanligt bland somalier, så blir man genast brännmärkt som missbrukare/kriminell eller värre - somalier. Vare sig det är undermedvetet eller inte. En brännmärkt blir inte accepterad av samhället, får ingen möjlighet till arbete och hittar nya vägar för att få tag på pengar. Därmed fick personen som gjorde bedömningen från första början rätt. En självuppfyllande profetia att alla somalier är kriminella. Vilket är banalt tänkande men är det långt från verkligheten?
Ska man följa vad den akademiska världen säger så får man läsa om denna herren som fick motta John Maddox priset år 2013 för sin forskning. Drogerna är inte alltid så skadliga som man tror. Men miljöerna man kommer att tvingas vistas i för att få tag på dem är garanterat det.
Personligen tycker jag det är fruktansvärt bra att man forskar på skadorna kring droger, men Sverige är inte redo att diskutera det i verkliga livet. För vi baserar inte våra lagar kring forskning utan ett gäng virrig hoppetossor som Beatrice Ask.
Den lag vi har idag fick vi 1930 när vi gick med nationernas förbund, genom Dangerous Drugs Act. Den lagen är egentligen resultatet av Storbritanniens dåliga hantering av opium. Läs om: Första Opiumkriget och Andra Opiumkriget. Opium kontrollerade i stort sett hela Asien och man fann det lika farligt som kokain. Därför ville man förbjuda det, så att inte Asien skulle göra motsatsen nämligen att försöka kontrollera västvärlden, grovt förenklat. Enda anledningen cannabis hamnade på Dangerous Drug Act. var för att Turkiet och Egypten såg hampa som en konkurrent mot deras bomull samt att det spelade på deras religiösa övertygelser. Forskning kring cannabis påbörjades 1940 den fullbordade man dock aldrig. 1964 påbörjades riktigt forskning igen, det var då man fick veta att THC var ett av dem aktiva ämnena i cannabis. Sen har det inte hänt så mycket men forskning finns nu, även om man väljer att inte titta på den.
