Ja du, vad skall man börja. Har haft en ganska lång helg, ursäktar eventuella stavfel. Kommer ifrån två familjer med långa historier av alkoholism och allt som tillkommer. De närmsta släktingarna har inte låtit det ta över men känner själv de psykologiska och sociala effekterna av det. Har en lång historia a depressiva tankar och har inte känt mig lycklig på 5-6 år.

Har ett stort ego med ganska stor syn på mig själv. Känner mig ofta över de närmsta i min vänskapskrets, med ett par undantag. Har en lång historia av att sova osäkert och av att må dåligt. Älskar samhällskunskap, historia och ekonomi med allt som tillhör men har svårt för att engagera mig. Saknar helt enkelt energin nu. Har haft en trötthet som gott inom mig väldigt länge.

Fyller alldeles strax 20 och njuter av det faktum att för första gången på flera år fick jag möjligheten att träffa mina bröder ensamma en kväll. Var så underbart att få snacka lite skit och umgås med dem för en gång skull, de är betydligt äldre än mig så jag sticker ut i det perspektivet.

På sistone har jag blivit alltmer rädd över det faktum att min pappa dog vid 44 års ålder och min morbror vid 50 års ålder utav bland annat alkoholism mm. Det skrämmer mig men samtidigt vill jag inget mer än att dricka bort min vardag. Allt för att slippa all börda på mina axlar, för min farfar så lovade jag att jag skulle bli hans professor, nu vet jag inte. Att prata med en psykolog skulle inte lösa mina problem, har försökt att röra den linjen. Det jag egentligen skulle behöva är att känna mig älskad, då menar jag inte utav familjen. De älskar mig mer än allt annat utan det jag menar är utav någon utomstående, en kvinna som jag kan finna mig i. Ska till Australien om ett halvår och hoppas att det blir min räddning, annars ser det dystert ut.

(Behövde skriva av mig i en mörk stund, hoppas att det aldrig kommer tillbaka för att jaga mig)