Svårt att åstadkomma något om man aldrig får chansen att visa vad man går för. De jobb jag har haft har alla varit nöjda med mig inklusive vårdtagarna när jag var på hemtjänsten. Jag har verkligen inga höga tankar om mig själv, tvärt om, vilket inte är så konstigt när man aldrig får chansen att visa vad man går för inom något man faktiskt vill göra istället för något man måste göra för att betala räkningarna.

Vad har du att förlora på att plugga? Jag gick ju exempelvis maskinförarutbildning, men för att få jobb som det måste man ha antingen extremt bra kontakter, något jag inte har, eller tidigare meriter (inkl. yrkesbevis som i sig kräver tusentals körda timmar). Så det blir ett moment 22 i det fallet. Och då känns det ju som att gå ytterligare en utbildning som jag dessutom måste ta lån för att kunna gå då jag inte kan jobba i mån som skulle krävas för att betala hyra osv i en universitetsstad, så det känns omotiverat å ena sidan. Å andra sidan är det svårt att hitta bra alternativ. Jag vill ju inte förlita mig på hoppet om att glida in någonstans på ett bananskal. Sen vet jag inte vad jag skulle studera heller. Jag är ju intresserad av mycket, men jag har svårt för hur lärosystemet fungerar. Jag har lätt att ta åt mig från dokumentärer och wikipedia, men att sitta still i en timme och lyssna på när någon pratar.. Jag tror det skulle rinna in i ena örat och ut ur det andra, det var åtminstone trenden hela min skolgång. Bortsett från matten så har jag dåliga betyg för att jag inte gillade skolan — någonsin. Skrev bra på prov osv, men betygskriterierna kräver ju mer än så dessvärre. Det jag skrev om att uppsöka en psykiatriker var inget skämt heller. Har bekantat som jobbar med folk som har psykiska problem och de föreslog för länge sedan att jag borde det.. Så det kanske kan vara något.