Ordet "frisk" från ätstörningar är oerhört relativt och perspektivberoende. Ätstörningen kommer alltid vara som en laddad pistol för mig. Den kan ligga utan användning i bakfickan men jag vet alltid att den kommer ligga där. Ibland tänker jag inte på den och då mår jag som bäst. Så händer något i omgivningen som gör att man sneglar mot avtryckaren och tänker på vad som skulle hända om man tog pistolen i sitt grepp igen. Hur det känns att ha den i handen och ha kontroll. Jag hoppas jag har verktygen att hantera det mot bakgrund av den psykologkontakt jag haft. Men vid en eventuell viktnedgång på eget initiativ ökar risken för att falla i gamla beteenden. Ett av de största besvären är dock omgivningen. Mina föräldrar märker att jag är nere nu. Hade jag börjat äta mindre hade de reagerat tror jag. Och jag har så svårt att kommunicera att jag tycker att jag gått upp lite för mycket och inte riktigt trivs i min kropp som på samma sätt som för ett några månader sedan.