Antingen har jag inte börjat oroa mig mer, utan har kanske alltid varit oroad, jag vet inte. Är uppvuxen i ett mindre samhälle (som tar in kanske flest invandrare i hela Sverige, per invånare) i södra Sverige. Det har funnits invandrare här så länge jag kan minnas vilket aldrig har stört mig, detta tänker jag faktiskt på rätt ofta. Att jag aldrig varit utsatt för någon form av trakasserier eller brott i min hemort. Där emot kan jag tänka mig att läget ser värre ut i något av landets större städer.

Jag och en tjejkompis sprang själva på Malmös gator (hittade inte från krogen till centralen..) en fredagsnatt klockan 04 och då slog tanken mig att det kunde vara farligt om vi träffat fel människor. Träffade ett killgäng, de ville bjuda på kola, det var allt. En annan gång (otroligt stabila fyllor) hamnade jag ensam i ett stort och ökänt miljonprogramsområde. Mådde _jätte_dåligt men de gäng av män/killar jag träffade var otroligt hjälpsamma och väntade med mig till min taxi kom.

Jag är kanske klassiskt blåögd och naiv som inte ser min egen utsatthet i dessa situationer, eller så uppfattar jag inte kränkningarna, som kanske finns där.

Jag åkte nattbuss hem från krogen i helgen. Mycket tomt pga efter nyår. Träffar en man på bussen som sträcker fram en hand som för att hälsa. Han säger sitt namn och vill att jag upprepar det. Jag skakar hand med honom och säger mitt namn. Då kysser han min hand och be mig sitta med honom. Då tackade jag faktiskt nej och satte mig längre fram vid busschauffören. Så jag antar att det fanns en undermedveten rädsla där men inget jag funderade på just då. Vad sjuk att jag gör saker (är försiktig) per automatik utan att reflektera över det. Det är ju mer stört än vad jag trodde.